Stillheten

och tystnaden.
Det är nog det jag kommer att sakna mest med Marbäck.
Att kunna gå ut på framsidan klockan 00.30 en fredag, lördag, söndag eller vilken dag som helst och känna att allt är helt stilla. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra någons fläktsystem som surrar, kanske en och annan bil som kör förbi på vägen, en bit bort.

Jag kommer att sakna alla minnen som finns med huset. Som när jag och K var och hälsade på mormor och morfar efter skolan, när vi sprang till TV:n för att se alla roliga barnprogram på alla kanaler vi inte hade hemma. Eller när vi sov över och vaknade till doften av deras speciella té. Och mormors torra kanelbullar. Underbara, fina minnen.

Jag önskar så att jag inte var så velig. Att jag skulle kunna bestämma mig för något. Och inte ändra mig igen. Och att jag hade någon som verkligen backade upp mig.
Jag känner inte att någon backar upp mig. Jag känner mig helt jävla ostabil och helt jävla inkapabel att ta ett enda steg i den riktning som skulle kunna få mig bort ur denna situationen. Jag försöker lyfta foten, men hinner ingenstans innan någon sparkar undan den och hela jag faller till marken.